Dagens tider tillhör definitivt teknologins. Att analysera en målning har innan varit på en 2 dimensionell nivå, det är en analys av den klara definitiva produkten. Teknik går att skönja, bildanalys av innehållet och budskapet. Risken är att målningen kan tas för en självklar process, med det menar jag att skaparprocessen inte är ett linjärt skeende, utan är en process som kan ta alla riktningar. Att få följa konstnären i dess val och förändringar kan ge mer insikt i slutprodukten och målarens idé, tanke och val. Jämföra målningar av samma skapare ger en tydligare bild av någon sorts utveckling i arbetsgången.
Museum of Modern Art i New York har en utställning "Matisse: Radical Invention 1913-1917" (läs artikel i N Y Times här) där man använt ett antal tekniska medel för att undersöka 120 målningar, skulpturer och skisser djupare, bokstavligt talat. En utställning jag skulle vilja besöka om jag hade haft möjligheten. Utställningen, anser jag, ställer inte själva målningarna eller skulpturerna i centrum, utan fokuserar på Matisses konstnärskap. Det är sällan dokument finns som gör det möjligt att följa skapandet. Men med dagens teknik finns det nu möjlighet att följa äldre tiders konstnärers tankar när objekt och former har blivit adderade såväl som borttagna.
Teknik och arbetsprocess i all ära, men risken är att dagens teknologi analyserar sönder konsten. Kan hända att tjusningen för konsten som något speciellt och högartat går förlorat. Med postmodernismen har det i och för sig redan hänt, allt är speciellt och allt är konst. Inget är unikt och samtidigt är allt unikt. Idag är konsten i sig inte ändamålet utan medlet till att nå målet.
Vad säger man, jag är klyven i frågan om konsten och synen på konsten.
