Konst ska vara som kärlek

Konsten är som kärlek. Båda kan frambringa de djupaste av känslor och lämna stora intryck. Linjen mellan provokation respektiva hat är hårfin. Känslostormar och förvirring, några vanliga tillstånd när man möter båda begreppen. "Den rätte" likaså som "den objektiva sanningen" i konsten, tror vissa på andra inte. En fundamental likhet är vad som ryms inom begreppen. Det finns ingen begränsning, olika dimensioner kärlek och olika genrer inom konsten. I den bästa av världar ska inte dessa konkurrera med varann. Att känna och veta av olika sorters kärlek är det bästa för människan, likaså är det att det finns ett varierat utbud inom konsten. Det skapar mångfald, förståelse och en demokratiserad konst.

Att läsa förra årets debatt om figurativ konst och modernism, med Johan Lundberg (chefredaktör för Axess), Christopher Rådlund (konstnär i traditionellt figurativt måleri) och Jessica Kempe (Konstkritiker för DN) i huvudrollerna, speciellt Jessicas Kempes inlägg är löjeväckande och overkligt. (se debatten här)Johan Lundberg och Christopher Rådlund menar att traditionellt tekniskt måleri (kolla retrogardism) utmålas som etiskt och estetiskt skamlig. Idag är det fokusering på idén inte på konstverket, vilket lämnar konstverket som ett instrument. Johan Lundberg har gjort ett tv-inslag om denna problematik (se inslaget här), då många unga konstnärer saknar en akademisk utbildning i Sverige som utbildar i tradtionell figuration och ger eleven en teknisk grund och skicklighet. Man vill återinföra skönhet som ett begrepp och skala av ideologin och konceptet från konsten.

Jessica Kempe menar att detta salongs måleri är bakåtsträvande, dekadent och utmanar inte kulturetablissemanget och för inte konsten framåt. Hon menar att kulturkonservativa anser att det tekniska arvet medför ett immanent värde, en objektiv sanning och evighet som gör deras verk bättre. Hon drar oroväckande paralleller med nazismen och deras rasbiologi. Där man menade att den ariska rasen, vita människan hade en estetik nedärvd och gav dem legitimitet och överlägsenhet.

Här är Jessica Kempe ute och cyklar. Dagens kulturetablisseman är koncept och idékonst, vilket betyder att retrogardismen och utställningen "Figurationer" faktiskt utmanar hegemonin och ifrågasätter samtidskonsten automatiska omfamnande av all modernistisk konst. Jag ifrågasätter modernismens (eller ska jag kanske säga Jessica Kempes) motstånd till retrogardismen. Varför måste det vara antingen-eller? Motpoler är alltid nyttigt att ha i debatter och samhället, liksom även inom konsten. Konst är ett paraplybegrepp som innehåller alla sorters ismer och genrer. Ha ett brett konstnärsregister tillgodoser allmänhetens behov. Enligt Jessica Kempe har konsten en linjär progressiv utveckling. Verken kan bli bättre, mer innovativa. Det är här Johan Lundberg menar att tekniken får ge efter för ett sorts nyhetens behag. Jag är av den åsikten att konsten har ingen utveckling, inget verk är bättre eller sämre än det andra. De uttrycker bara andra viljor, åsikter, idéer och tankar. Konsten är dynamisk och besitter inga distinkta gränser.

Konsten är som kärlek, hur monotomt och enformigt skulle det inte bli utan dess nyanseringar?